En varm regnig försommardag satt jag vid vårat köksbord och målade. Hade lite lätt idetorka på motiv. Efter ett tag kom jag på mig själv att jag hade börjat att skissa av utsikten genom köksdörren som sträcker sig över verandan och ut i trädgården.
Jag brukar inte måla lanskapsbilder.
Nu var jag fullt försjunken i Tryns vackra stam och rosa blommor och verandaräckets vita brädor.
Katten Gösta satt på verandan och spanade ut i regnet.
Det var så skönt att höra hur regnet smatrade utanför på stenplatttorna och mot taket. Och så luktar det ju så gott också precis när det börjar regna.
Jag vet inte riktigt hur länge jag satt där, i min frånvarande målarvärld.
När jag reser mig upp och ska till att skjuta in stolen får jag syn på en himmelens massa gråbruna fjädrar under köksbordet, strax intill där jag har haft mina bara fötter.
Min första tanke är vad har hänt med dunkudden, under köksbordet? Hur nu den skulle ha hamnat där.
Utan det var Gösta som hadde tagit med sig sin aptitliga middag in till mummsiga middagars rätta möbel.
Jag borde ju ha hört hans framfart när han dissikerade och utförde fågeltortyren.
Det är bara att konstatera, måla är meditativt. Inget kan störa ens totala konsentration.
1 kommentarer:
Så sant... jag känner hur det luktar sommarregn och svagt av syren, då jag ser på din tavla.
Kram
Cattis
Skicka en kommentar